Ciao e arrividerci!

Nu är jag hemma!
Jag har inte riktigt vant mig än. Det känns konstigt att räkna med kronor, att säga hej istället för ciao och att vara tillbaka i det gamla flickrummet.

Jag landade på Arlanda sent på lördagskvällen efter en lång flygresa med mellanlandning i Amsterdam. Jag hade inte tid att spana in den- vad som enligt en vinkännare skulle vara en mycket vacker flyplats eftersom första flighten var försenad och det var lite tid att byta. Istället ägnade jag mig åt att nästan tappa nya skor och bära tungt handbagage.
Min kvinnofamilj mötte mig på flygplatsen i Sverige, jag var glad att se dem men redan efter två dagar har jag tröttnat på min upp- och nedvända familjesituation och att behöva anpassa sig till andras rutiner.

Den sista veckan blev ändå en bra vecka. Solen sken för det mesta, jag smakade viner, åt glass och flanerade de trånga gaterna. Inhandlade saker, gick mina sista dagar i skolan och umgicks som vanligt allra mest med Nicole.



Vi begav oss till Central Park på onsdagskvällen där vi mötte upp nyblivna 21-åringen Emma och hennes italienska pojkvän Jacopo med heltokigt hår. Vi hade roligt ända tills jag upptäckte förlusten av min plånbok och de sista dagarna fick jag leva på lånade pengar.

På fredagen var det midsommarfirande för en del och antimidsommar för oss andra. Jag packade och fixade, vinglade fram på cykel i stress, på enkelriktade gator i motsatt riktning, krockade lite med en annan cyklist och var i största allmänhet väldigt ofokuserad och disträ. För första gången pratade jag enbart italienska med mina mäklare och vi kom överens om det sista praktiskt inför min avresa. Det kändes otroligt bra och jag insåg att jag faktiskt har lärt mig att förstå ett helt nytt språk, hyfsat brukligt på mindre än sex månader.



Så kom slutligen dagen D, jag vaknade tidigt efter knappt fem timmars sömn och packade ner det sista. Nicole kom över framåt halvelva med en våg, mina grammatikböcker och en påse russin. Underbara Nicole!



Det var varmt, så varmt att hela kroppens porer öppnade sig och man svettades på de mest otänkbara ställena. Vi åt frukost på ett litet café vid den lilla piazzan nära min bostad, lyxade till det med både juice och brioce och satt länge, länge och lyssnade på italienarnas tjatter. Vi såg världens sötaste italienska pojke, lite lik han som spelar i Livet är underbart, La vita è bella, fast yngre och med de mest enastående nyfikenhetsögonen jag någonsin sett. Som Frodo i Sagan om Ringen sa Nicole och det var nog sant.

Sen kom även Olof, det var dags att lämna Via Dello Sprone för gott och de hjälpte mig med bagaget till Sitastationen där jag skulle ta bussen till flygplatsen. Där tog vi avsked och de vinkade adjö när bussen rullade iväg.

Jag är glad att jag lärt känna folk som Nicole och Olof. Extra glad är jag över att Nicole bor i Stockholm och att vi kan ses när också hon har återvänt från Italien. För nu hägrar Sverige! Nu ska jag styra upp mitt liv, komma på vad jag ska göra i höst och hitta ett jobb.

En (till) kväll på Nicoles golv

Jag är mätt! Jag, Olof och Nicole har precis lagat Gnocchirulle. Den blev god men inta alls lika god och fin som Nicoles nonnas, som dessutom tydligen kan göra den ännu bättre än vad den blev i Brescia.
Nicole sover sött på sängen, Olof diskar och jag tänker att jag måste gå hela den långa vägen hem till mig...Och imorgon har jag bestämt att jag ska vara utvilad och energisk och pepp på tillvaron.

Igår kom Olof förbi en sväng på senkvällen. Han hade med sig frukt och film.



Extra glad var han för den nya päronsorten han hade hittat på Standa. Jag var också nöjd!

Vi gjorde fruktsallad och tittade på Da Vinci-koden. Utanför skränade mina nya amerikanska grannar och jag sov mig igenom halva filmen. Olof sa att den var sådär och jag har ju ändå läst boken. Det var mysigt ändå.

Arno och jag

Jag har hittat ett ställe att filosofera på. Jag delar det med förälskade par och bohemer med gitarr och gräs.

I onsdags betalade jag sista hyran. Allt börjar verkligen sjunga på sista versen härnere och det märks. Det känns lite konstigt och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller inte.

En skräckfylld natt

Nu känns allt lite vemodigt. Florens är jämngrått och regnigt. Imorse åkte både Linnea och Nicole och nu är det nästan bara jag kvar. Olle är någonstans i periferin och alla andra har lämnat landet.

Inatt kunde vi inte sova.
Det började med att vi kom hem sent, packade Linneas väska och var i fullfärd att gå och lägga oss då det helt plötsligt ringde i porttelefonen. Jag ignorerade det för om klockan är ett på natten är det ändå ingen vettig.
Illvettingen gav sig dock inte utan började istället ringa på alla porttelefoner i hela huset. Frenetiskt.
Vi tänkte att den okända porttelefonsringaren skulle ge upp så småningom, men tji fick vi. Han fortsatte ringa men riktade snart in sig på bara min och min granne Massimos dörr. Han ringde och ringde och ringde, det var ett aggressivt och obehagligt ljud och jag och Linnea blev successivt allt räddare. Det bankades med hårda nävar på dörren där nere och lampan tändes och släcktes hemma hos grannen. När vi inte stod ut längre tryckte jag på portöppningsknappen och sprang kvickt tillbaka till sängen i förhoppning om att allt var över.
Så var det inte. Helt plötsligt var hela huset fullt av obehagliga röster, hissen som åkte upp och ner, ännu fler upprepade påringningar på porttelefonen och någonstans utanför startades en motor.
En motorsåg tänkte jag och Linnea, och maffioserna, skurkarna och banditerna var arga som aldrig förr och nu hade de fått nog. De skulle såga upp min dörr och sen skulle vi dö. Vi fnissade hysteriskt och diskuterade var någonstans man kunde gömma sig i min minilägenhet. Jag kom på att vi kunde krypa ner under spjälorna på den innersta delen av min utdragna säng och lägga madrassen över, då skulle vi nog inte synas och jag var beredd! Utanför viskades det uccidi, uccidi och snart kunde vår sista stund vara kommen.

Som tur var vaknade vi upp runt sjutiden, lagom trötta och myggbitna, men vid liv.

Veckoslut med lillasyster

Den senaste veckan har varit en aningen upp och nedvänd, bra men lite konstig.



Fredagen var sista dagen för Hulda i skolan, på lördagen skulle hon återvända till Strömsnäsbruk någonstans i Småland. Som avslutning gick vi till Casalinga, en trattoria vid Santa Spirito där vi åt traditionell fiorentinsk husmanskost och gick servitören på nerverna med att envist sitta kvar och vänta på en secondi piatti han hade glömt bort att vi ville ha.
Det slamrade i det italienska köket, maten tillagades av husmödrar med förkläde och äldre män med kulmage och kockhatt, de slafsade i sig maten mitt uppe i sina bestyr och jag kan inte låta bli att tycka om det!

Lördag
Dagen därpå sammanstrålade jag och Linnea med Nicole på Santa Maria Novellas tågstation.



Fortfarande morgontrötta tog vi tåget till Bologna. I restaurangvagnen köpte vi cappuccino och smusslade i oss vår medhavda frukost.



Bologna är inte som Florens. Husen är färgglada och staden byggd för människor att verkligen leva i.



Lördagsmarknaden är något utöver det vanliga! Det kryllar av människor, kommersen är i fullgång och vare sig man vill göra secondhandfynd, förvandla sig till indisk maharadja eller inhandla köksgeråd kan man göra det där.



I flera timmar strövade vi omkring bland stånden, fötterna värkte och kroppen kändes mörbultad. Fyndade mest gjorde Nicole, men både jag och Linnea kom över lite av varje. Bland annat inhandlades ett par blommiga haremsbyxor och trosor för 1 Euro/paret.

Hem till Florens tog vi billigaste regionaltåget, fastnade i Prato på ett tåg fullt med oavslappnade människor och italiens egna skinheadcrew som tydligen hade en grej för midjeväskor. Jag var faschinerad.
När vi äntligen var tillbaka på känd mark lånade jag Nicoles cykel och susade iväg i senkvällen på jakt efter tobak och vin. Kvällen avslutades med vår nya favoritsysselsättning: vattenpipa på Nicoles balkonggolv, med rödvin och musik.

Söndag
Tanken var att vi skulle åka till havet. Vi vaknade tidigt och var mitt uppe i förberedelserna för en dag på stranden då Nicole ringde och meddelade att Valerie, tjejen med bilen var sjuk. Inget Viareggio alltså och smått uppgivna över tanken på en dag i ett kvalmigt Florens bestämde vi oss för att ses ändå.

Vi köpte frukt och massa vätska och begav oss till en park i stadens utkanter. Det var vi och sydamerikaner på söndagspicnic.





Vi spelade strandtennis och gick in för det för fullt. Sju bollar i luften blev rekordet och jag tror att vi har det i blodet.



Eftersom stället med vad som sägs ha stans bästa pizza var stängt blev vi tvungna att göra egen. Golvet fylldes av utbakad pizzadeg och jag kände mig lite som en afrikansk mama där jag satt på huk och pillade med fyllningen.
Men mätta och belåtna blev vi i alla fall.